Chaz

Efter Justin hade stuckit så var det bara jag, Jess och Alex kvar. Vi satt där vid frukostbordet, och ingen sade ett ljud. Den pinsamma tystnaden låg tjock i luften. Varje gång jag öppnade munnen för att säga nått, stängde jag den lika snabbt, för hur jag än formulerade mig, så skulle den spända stämningen inte mjukas upp. Jag såg nog lite grann ut som en guldfisk, när jag öppnade och stängde munnen på det här viset.

 " Öh... ska vi gå ut?" frågade jag efter ett tag, efter att jag kommit fram till att vad som helst skulle vara bättre än den här tystnaden. 

 " Kass idé Chaz." sa hon och himlade med ögonen.

 " Varför är du en så stor bitch hela tiden?!" fräste Alex åt henne. Bitch? Alex, det är min syrra du snackar med, passa dig... 

 " Ska du säga." mumlade Jess som svar.

 " Aww, sårade jag bebisen känslor?" sa Alex med tillgjord röst och klappade henne på huvudet. Jess svarade med att slå till henne på armen. Okej, nu är det nog... 

 " Nu får ni fan ta att skärpa er!" sa jag och slog näven i bordet. En skarp smärta spred sig genom knogarna, men jag bet ihop.

 Tjejerna hoppade till och tittade skrämt för mig.

 " Justin är här nu, och han kommer vara borta innan ni vet ordet av det! Så kan ni åtminstone försöka att hålla sams? För hans skull? Ingen av oss vill att han ska ha det kasst här, okej?! Så lägg av!" röt jag åt dom. Jessica såg ut att vara på gränsen till tårar, medan Alex höll masken. 

 " Jag lägger av med grinollen här slutar." sa hon.

 " Fan ta dig Alex." Med de orden stormade jag ut ur köket, in i hallen, drog på mig skorna och gick ut. Jag smällde hårt igen dörren efter mig. Jag behövde gå ut och lugna ner mig lite. Men de måste skärpa sig, de kan inte fortsätta att hålla på såhär...

Justin (Jag och Tilda, sammarbetade på den här, haha! //Cecilia) 

Mamma. Och mormor. Och morfar. Det var bara pappa och mina syskon som saknades, men de hade jag träffat för inte alls så länge sedan. Vi satt i soffan och bara pratade. Och åt på en underbar kaka som mormor hade bakat. Jag kände mig så otroligt hemma här. Jag hade växt upp här, firat julaftnar och födelsedagar i det här rummet... Här hade jag känt allt man kunde känna... Det här var mitt hem.

 Det och scenen. Så skilda saker, men samma känsla. Känslan att vara hemma. Men man kunde inte göra båda samtidigt. Som jag önskar att jag kunde göra det... Men jag hade aldrig ångrat mitt beslut, den där dagen för så många år sedan. Musiken var det jag levde för. Utan den, vet jag inte vart jag skulle vara någonstans. 

 Efter ett tag ringde min mobil. 

 " Justin här." svarade jag, utan att kolla på ID:ett.

 " Det är Chaz." Han lät bekymrad. " Tjejerna... De bara grälar hela tiden."

 " Äsch det löser sig." 

 " Förhoppnings vis gör det det..."

__________________________________________________________________________________________________

Det är så mycket som pågår nu i verkliga livet... Vi förklarar nog senare. Men vi ursäktar för uppdateringen!

 Kommenter ni sötisar?

 //CEMT <3