" ALEX!" ropade Chaz såfort han märkte att vår vän var borta. Jag kollade uppochned längs med stranden, men kunde inte se hennes vackra gestalt någonstans. Paniken började långsamt komma krypande. Tänk om något hänt henne? 

 Jag reste mig upp och ignorerade den trötta blicken som Jessica gav mig. Jag vågade inte ropa som Chaz gjore- Tänk om några fans märkte mig? Det var rätt otroligt att ingen lagt märke till mig än... I och för sig, stranden var rätt tom, bara några killar och någon enstaka tjej. Förmodligen inga fans av mig. Men, jag ville ändå inte riskera att skrika. En massa människor var inte nödvändigt nu. 

 Efter ett tag beslutade jag mig för att springa till vänster. Det fanns några strandstugor där uppe. Jag minns en gång när vi var små... Vi hade lekt kurragömma här, och jag och Alex hade gömt oss i en av stugorna. Hon hade börjat fnissa när hon hörde hur Chaz ropade på oss, och gömt ansiktet i min tröja för att kväva skratten. Känslan att ha henne så nära, var fortfarande stark. 

 Jag ökade takten på stegen när stugorna kom närmare. Snabbt lokaliserade jag den som vi hade gömt oss i. Den var grå som granit, och såg mycket mindre fin ut än de andra stugorna. 

 Jag sprang snabbt upp till den vita dörren och slet upp den. Lukten av damm slog genast emot mig, och jag höll emot impulsen att nysa. 

 Jag tittade snabbt igenom stugan. Den var helt tom. Fan också.

 " Letar du efter mig?" hördes en ljuv röst bakom mig. Jag hoppade till och slog huvudet i dörrkarmen. Jag gnydde till och lade handen på bulan som redan bildats, innan jag vände mig om. 

 Där var Alex.

 " ALEX!" skrek jag glatt och drog in henne i min famn. Det kändes som om jag inte hade träffat henne på hundra år, även om hon bara varit borta i max fyrtio minuter. 

 Istället för att krama mig tillbaka muttlade hon något och slet sig ur min famn. Leendet jag haft på läpparna sloknade genast.

 " Vad är de?" frågade jag. Hon suckade och satte sig på marken. Jag satte mig bredvid henne.

 " Skit i mig bara. Ska inte du gå och hänga med Jessica?" sa hon surt. Jag skrattade lite kort. 

 " Jessica? Barnungen?" sa jag och log snett mot henne. Alex tittade genast upp, och såg en aning gladare ut.

 " Tja, det kan du förklara för mig!" sa hon. Jag kunde se att hon kämpade för att hålla sitt vackra leende borta. 

 " Ja, varför? Måste blivit lite galen av hettan bara! Jag vill ju hänga med min ALDRA BÄSTA KOMPIS!" sa jag, och skrek det sista. Samtidigt som jag sa det reste jag mig upp, och kastade snabbt henne över min axel. Hon skrek och började banka på min rygg och be henne att släppa ner henne. 

 " Släpp ne mig!" sa hon. Jag skrattade åt henne. Hon lät som ett litet dagisbarn. 

 " NEPP!" sa jag, och tog bara ett hårdare tag om henne.

 " JUSSTIIIIN!" sa hon klagande.

 " Om du säger att jag är den bästa sångaren denna värld har skådat!" sa jag. Jag hörde hur hon suckade, och jag fnissade lite.

 " Justin, du är den bästa sångare denna värld har skådat." sa hon och jag kunde nästan höra henne himla med ögonen. Med ens så satte jag ned henne. Hon flinade dock. Jag flinade tillbaka.

 " Men erkänn att du har saknat mig?" sa jag. Hennes förtjusande leende växte lite.

 " Såklart jag har." sa hon. Jag drog in henne i min famn igen. Den här gången kramade hon tillbaka. Jag kunde känna hennes behagliga former mot mig. 

 Hon var bara så... Oemotståndlig. Det var något med henne, som gjorde så att jag aldrig någonsin ville lämna henne igen... 

___________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________

Sådär! Vad tycks? Jag blev rätt nöjd faktiskt, om man får säga så, haha!

Kommenterar ni? : )

//CEMT