Chaz

Jag satt hemma i soffan och såg på tv med Jasmine. Hon ville se på nåt program om mode. Min mobil började ringa så jag tog bort armen från Jasmines axlar och svarade.

- Hallå?

- Hey Chas. Du...Alex, Jess. D eblev på körda av en bil. Jga åker till sjukhuset efte rammbulansen just nu. sa Justin och jag ställde mig upp. Va?

- Allvarligt?  skrek jag och Jasmine såg på mig.

-Ja, kom! sa Justin jäktat och lapå.

- Jag måste åka til sjukhuset. Kan du ta dig hem själv? frågade jag Jasmine panikslaget och hon nickade.

- Vad har hänt? frågade hon.

- Min syster och kompis har blivit påkörda av en bil, svarade jag och sprang bort till dörren. Jag måste åka dit, nu! Jag hoppade in i bilen och körde iväg. Hade inte tid att vinka tillbaka till grannen...måste till sjukhuset. NU NU NU!

När jag kom fram sprang jag ur bilen, låste den och sprang in i byggnaden. Jag fick syn på Jsutin som satt med ansiktet i händerna på en bänk, och sprang genast fram till honom.

- Hur mår dem? Frågade jag oroligt och han ryckte på axlara.

- Jag vet inte, ingen läkare svarar på frågan, sa han och såg på mig med röda ögon. Han gröt, jag ville också gråta. Tänk om de dog? De fick inte dö! Nej, inte min syster, inte min lilla syster som jag älskade mer än allt i världen. Inte min äslskade syster...och INTE ALEX!!! Gud om du tar dom från mig...snälla...ta dom inye! Gör int eså mot mig! SNÄLLA!!!!

Vi satt där länge och väntade på svar. Men ingen svarade på våra frågor. Vart var min syster? Vart var Alex? Var de döda? Nej...de kunde inte...nej...

Efter en timme kom en läkare fram till oss och vi ställde oss upp.

- Ni kan besöka dom nu, sa han och visade oss till ett rum. Och där på sängen låg Jessica, min älskade syster. Hon levde...men hon var inte vaken.

- Hon ligger i koma, men hon kommer vakna. Hon har några brutna ben, men de kommer bli hela, sa läkaren och jag gick genast fram till Jess. Hon hade bandage runt huvudet, och benen och armana och ena tummen. 

- Vart är Alex? frågar Justin oroligt och läkaren suckar.

- Hon opereras. Hon slog i huvudet väldigt hårt och...vi har några dåliga nyheter, men de får vänta till när hon komer, sa han och lämnad erummet.

- Ånej, dåliga nyheter är aldrig bra, sa Justin och gick fram till Jess. Han såg ner på henne med tårar i ögonen.

- Om hon dör kommer ja aldrig förlåta mig själv, sa han och torkade bort en tår.

- Vadå? Det var inte ditt fel, sa jag och såg på honom. Han sa inget på ett tag.

- Hon såg mig...jag kysste nästan Alex, sa han skamset och mötte min blick.VA?

- Föråt, sa han och såg bedjande på mig.

- HUR KUNDE DU? röt jag och slog till honom hårt på käften. Han skrek till och höll sih om näsan. Blod...rätt åt honom.

- DU SKULLE INT ESÅRA HENNE. DU SKULLE INTE!!! skrek jag förbannat och slog till honom på nytt. 

- SNÄLLA CHAZ, DET VAR INTE MENINGEN! Skrek han genom sina tårar och jag sparkade till honom.

- DU KSULLE INTE!!! DU SKULLE INTE!!! skrek jag och en läkare sprang in och drog unda n mig från Justin som låg på golvet. Han blödde lite här och var.

- VAD HÅLER NI PÅ MED? Skrek läkaren upprört och drog ut mig ur rummet. Jags kulle aldrig förlåta honom. Aldrig!

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag hoppas att det blev bra!!! :)

FEM KOMMENTERARER TILL NÄSTA KAPITEL!!!! FRÅN OLIKA PERONER!!!

Kommentera är ni söta!!!   

//CEMT

Justin

 Telefon intervjuer... Gud vad jag hatade dom. När man inte kunde se ansiktet på folk, så blev jag alltid så osäker på vad jag höll på med. Man fattade aldrig när dom skojjade eller ej. Jag menar, ansiktet spelar så stor roll och jag vet inte... Jag blir förvirrad.

 " Och Justin... Det har kommit ut några bilder med dig och någon söt tjej. Kommentarer?" Jävla paparazzi, tänkte jag, men sa det såklart inte. Är det dags för mig att gå ut med mitt och Jess förhållande? Vi har inte varit ihop så länge, men det kändes faktiskt som ett bra läge. Hon hade redan pratat om det och jag ville att fansen skulle få veta. Eller, de bra i alla fall. Jag önskar att det fanns något sätt att bara kontakta den delen. Men tyvärr.

 " Ja. Det är Jessica. Min flickvän." sa jag med ett leende på läpparna. Jag hörde ett ohhande i andra änden. Efter det var intervjun slut och jag lade på. 

 Vad ska jag göra nu... 

 Det var ett tag sedan jag träffat Alex. Jag tog upp telefonen igen och slog snabbt och vant hennes nummer. Signalerna gick fram en efter en, men ingen Alex svarade. Skumt. 

 Jag bestämde mig för att låta det vara efter det och gå ut istället. Jag skickade iväg ett sms till Jessica att jag hade något att berätta för henne på vår dejt i kväll. Förhoppningsvis skulle hon bli glad.

Men min paus var snart slut. Snart var det dags för Believe turneringen, och tja... Det skulle bli stressig  och jobbigt igen. tro mig, jag älskar vad jag gör, men ibland blir det för mycket. Allt för mycket. Men mina älskade beliebers var lltid där för mig, så det är lugnt. Så länge de finns där så skulle allting bli bra. 

 Efter att ha gått runt kvarteret ringde mobilen. Jag trodde först att det var jessica, men nummerpresentatören visade Alex namn. 

 " Hej."

 "Hej."

 "Du hade ringt?"

 "Örhm ja... Det var ett tag sedan vi sågs... Ska vi försöka träffas?" frågade jag.

 "JA! Jag är i parken, ses där hej!" sa hon och lade på. Öhh. Det var mysko.

 Jag kom snabbt till parken. Hon satt där med sitt hår blänkande i solen. 

 Jag gick fram och hälsade. Hennes ögon fastnade i mina...

 Utan att någon av oss han reagera, lutade vi oss mot varandra och... 

 "JUSTIN!" ropade någon bakom mig. Jag vände på klacken och fick syn på Jess. "Tänkte du kyssa henne?!" ropade hon. Jag skakade på huvudet, oförmögen till att prata. 

 Tårar vällde upp i hennes ögon och hon sprang iväg. Jag sprang efter. Alex sprang förbi mig.

Vid vägen kom Alex fram till Jess. Hon grabbade tag i henne, medan Jess försökte slita sig ur hennes grepp. De snubblade ut på vägen.

 Sen kom lastbilen.

_______________________________________________

TVÅ DELAR TVÅ DAGAR I RAD, WOOO. Och ja, den här är otroligt framhastad, och inte särskilt bra, men jag var på skrivar humör, men hade egentligen ingen tid, men, hehe.

//CEMT <3

Alex

Jag träffade typ inte Justin alls följande väcka. Och varje gång jag såg honom så var han med Jessica, de höll om varann och kysstes hela tiden som om de va värdens lyckligaste gifta par.

Även om det alltid sved i bröstet när jag avundsjukt tittade på hur Justins vackra läppar mötte Jessicas så kunde jag inte låta bli att känna mig glad för Justins skull, jag menar han var väl lycklig va?

Om han var lycklig så var jag lycklig.

Jag önskade att jag kunde typ få ut honom ur skallen och kanske inte vara en lika stor Belieber som jag var, och då menar jag inte att jag älskade hans musik eller honom som kändis (även om hans röst sa till mig att han kom från himmlen), utan jag var bokstavligen besatt av honom, precis som en riktig Belieber. Det gick inte en timme utan att ajg tänkte på honom. 

Så jag försökte få bort honom ur huvudet genom att läsa bloggar och sidor som inte tyckte om honom, och internet är verkligen ett jobbigt ställe för en riktig Belieber för alla på nätet hatar typ Justin och kallar honom bög och sånt. 

Det är verkligen inte alls så kul! 

Så det var inte svårt för mig att hitta den första hatsidan för honom, och där såg jag att folk hade skrivit verkligen elaka saker om honom i kommentarerna på ett inlägg. 

Justin is a faag! evryone knws it, he's soo dumb and not good at singing and he sounds like a retarded chicken when he sings! 

all of his fans ar lyk idiots! no one kan like his "music" (its not even REAL music) and be normal! 

I seriosly want him to die, he makes me sick in every way and his fans are retarded! 

Justin Bieber is just using his stupid fans for money, have oyu seen all the crap you can buy with his ugly face on it?!

Jag kände ilskan byggas upp inom mig och började skriva en egen lång kommentar. Jag lade ner alla mina känslor för Justin, allt jag tyckte om honom och visste om honom. 

Youre all wrong! Justin is an angel, you don't even know him and you say this thing about him! Maybe everybody doesnt like his music ore voice (which is wrong, but sure) but you have no right to be so mean! You don't know Justin, I do! I'm one of his childhod friends! He's one of the most nice people i've met, allways helpful and caring and really kind! And stop calling him gay! He's not, he has a gf! A GF! Mmkay? I mean, I don't know any gay guys that have gfs! Do YOU? 

And his fans are not dumb! They just love him, and that is okay! Don't you love you're favourite artist?

Every fan is unic and different! We are not all the same! Stop being so mean! 

And he's not using his fans! He loves his fans, I know it! He said it too me once! He loves his fans cuz he know they where the ones who made him famous and made his life awesme! And we fans want stuff with his face on, cuz come on, he has a very beautiful face! ;) 

Även om ajg var jättearg så visste jag att alla haters var jättekänsliga för folk med annorlunda åsikter, så jag lade till smileyn i slutet och skickade kommentaren. Jag orkade inte söka efter mer hat om Justin, folk kände honom inte ens! Så jag stängde av datorn och tog på mig en blå tröja. 

Sedan grabbade jag tag i min skateboard och rusade ut i friska luften. 

Den där Alex-killen hade sagt att det var kul att skejta i parken, så jag åkte snabbt dit och såg mig omrking. Det avr inte så mycket folk där, allt var grönt och vackra färgglada blommor var planerade. Söta vita bänkar stod lite överallt, och jag ångrade mig lite för att jag hade tagit med skateboarden för jag ville hellre sitta och njuta av solen för tillfället. 

Plötsligt fick jag syn på Alex som satt på gräset under ett träd och spelade gitarr. Jag mindes att jag själv hade gått på gitarrlektioner när jag var yngre, fast då var det elgitarr. Men det är väl ungefär samma sak. 

- Hej! sa jag glatt till Alex när jag kommit fram. 

Han vände sig förvirrat om för att titta på mig och hans ansikte lystes upp av ett supergulligt leende. 

- Oh my god, bara Alex! Hej! sa han glatt. Ska du skejta? 

- Nej, jag vet inte. Får jag höra när du spelar? frågade jag flörtigt och satte mig ner mittemit honom i gräset. 

Alex rodnade kraftigt men log och började spela en snabb låt. 

Jag kände genast igen den och mitt hjärta började dunka så fort jag tänkte på vem det var som sjöng originalet. 

Jag hörde hur min egen röst fyllde luften och Alex tittade förvånat upp på mig, men log bara och fortsatte spela. 

(föreställ er ett det bara är gitarr och röst)

När vi avslutade låten stirrade Alex bara på mig. Jag kände hur mitt ansikte blev alldeles varmt och såg ner i gräset framför mig för att undvika hans blick och blickarna från folk som hade stannat för att lyssna som nu tittade på mig också. 

Hade det verkligen låtit så hemskt som jag trodde? 

Sedan öppnade Alex munnen. 

- Wow. 

__________________________________________________________________

Förlåååt jag suger verkligen! Det är mitt fel att det inte har varit någon uppdatering, men nu fick ni ett längre kapitel så jag hoppas att det är okej! ^^

Kommentera, snälla! Mina kapitel får aldrig kommentarer :(

//CEMT<3

Jessica

Jag drog borsten igenom håret en sista gång, rättade till linnet och fyllde på med lite mascara. Justin skulle vara här vilken sekund som helst nu. Fastän vi gått ut så många gånger vid det här laget var jag ändå alltid lika glad och nervös inför dejten, hade alltid fjärliar i magen. Ikväll var inget undantag. 

Justin hade sagt att vi skulle till något alldeles speciellt ställe ikvääl. Typiskt honom att aldrig säga exakt! Men jag måste medge att det var en av de sakerna som gjorde att jag tyckte så mycket om honom.

Mina tankar avbröts av en knackning på ytterdörren. Iiih, han var här! Jag slängde en sista blick i spegeln, grabbade tag i min tröja och sprang ner för trappan för att möta min livs kärlek.

Justins bländande vita leendet mötte mig genast. 

"God kväll min sköna" skämtade han och pussade mig på handen. Jag fnissade och slängde armarna kring honom. Jag kan inte förstå att någon kan göra mitt liv så mycket bättre bara genom att fyka upp vid min dörr.

"Jag har saknat dig" fnissade jah. "Så, vart är det vi ska?" frågade jag samtidigt som vi avslutade kramen.

"Pfft, hur kan du ha saknat mig, vi träffades ju senast idag på förmiddagen? Jag däremot har nästan dött av saknad efetr dig!" Han var så skicklig på att undvika sådant han inte ville tala om...

"Om du bara visste..." svarade jag och pussade honom på kinden. "Chaz vi går nu!" ropade jag till brorsan och stängde dörren bakom mig. Justin ledde mig till bilen och hoppade sedan själv in. Jag frågade inte flera gånger vart vi skulle, det var väl bar att vänta och se...

Wow, det här var nog det fantastiskaste jag nånsin varit med om! Justin hade tagit med mig till hans studio. Vi hade stannat på vägen och plockat upp lite mat, och nu satt vi på scenkanten och matade skrattande varandra. Jag älskade verkligen att vara med Justin! Han fick mig att känna mig som en helt annan tjej, som den Jessica jag var innan det hemska hände. Han fick mig att skratta och våga vara mig sjölv, jag kände mig lycklig i hela kroppen n'r vi var tillsammans. 

När vi ätit upp förändrade Justin sitt ansiktsuttryck, han blevv liksom allvarlig på nåt sätt. Nästan nervös. Det fick mig att skratta åt honom.

"Du skulle se dig själv! Vad är det med dig?" skrattade jag. Han log ett nervöst leende innan han avslöjade vad som fått honom nervös.

"Det fanns en anledning till att jag tog med dig hit." Justin sträckte sig efter sin gitarr. Jag drog efter andan. Skulle han spela för mig nu? Det kanske är lite konstigt, men jah hade faktiskt inte hört honom sjunga och spela såhär privat ännu. Bara sådär när han sjunger med till radion, men inte "på riktigt". Skulle han göra det nu?

Justin log ett snabbt varmt leende mot mig innan han började spela de så väl kända ackorden och sedan den där underbara rösten. 

Han mindes! Det var som om mitt hjärta svällde bara av tanken på att han kom ihåg at One less lonely girl var min favoritlåt. Och hans underbara, härliga, GUDOMLIGA röst! Jag visste inte vad jag skulle ta mig till! Här satt Justin Bieber, en världskänd stjärna, min pojkvän (vågade knappt tänka tanken), och spelade en av sina låtar för MIG! Jag kunde inte tro det... Mina ögon svämmade över av tårar och jag ville inget hellre än att krypa ner i hans famn och stanna där för evigt. Men han höll i gitarren. Istället gick jag och kramade honom bakifrån. Detta var redan den bästa kvällen i mitt liv.

Vi fortsatte kvällen med att sjunga tillsammans. Både med gitarr och med piano. Det var en ganska underlig känsla att spela Justins sånger när han satt där brevid, men samtidigt så härligt. Vi skrattade och busade, sjöng för full hals, vrålade, och sjöng lungt och stämningsfullt. Jag kunde itne bara sluta le. Med Justin skulle jag vara flr resten av livet.

Efter några timmar började jag bli trött. Vi satt i soffan och mest nynnade till gitarren som Justin plinkade på. När jag inte kunde hålla mig från att ständigt gäspa satte Justin bort gitarren och drog mig ner i hans famn. Medan han strök mig över håret sjöng han tyst på One less lonely girl igen, och hans ljuvliga röst och värmen han utstrålade gjorde det omöjligt för mig att vara vaken.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

FÖRLÅT för att det igen tagit så sjukt länge att skriva nåt! :( Vi har alla haft det jätte jobbigt i skolan och dessutom har jag haft en massa annat att göra i livet. :/ Om den här delen inte blev bra skyller jag på att jag är trött och har en hemsk huvudvärk :/ Men hoppas ni gillar det i alla fall! :)

Tack så mycket alla som läser och kommenterar, ni är bara för gulliga! <3 Ni får jätte jätte gärna fortsätta med det! :*

Puss och kram!! <3 // CEMT

 Justin

Hon låg i mina armar. Hennes mjuka hår kittlade mig överallt där det kom åt bar hud.

 Vi var ute på en picknick, bara hon och jag. I en glänta i skogen, skyddad från mänskligheten med höga barr träd. Bäcken lät så att den utestängde billjud. 

 En tom korg (Bortsett från de smutsiga tallrikarna) låg en bit bort från hos. Den hade innehållit mackor och kakor. När vi hade ätit upp allt hade vi lagt oss ned på den klassiskt vit/röd rutiga filten och bara stirrat upp i himlen. Pratet hade ebbat ut efter några minuter, och ersatts med att vi bara studerade de få molnen på den klar blå himlen. Solen lös på oss. Men jag behövde inte någon sol när jag hade Jess.

 Tre veckor.

 Det var allt som hade krävts för att få mig att falla för dig, min kära Jessica. Min vackra, fantastiska, söta, ljuvliga Jessica. 

 Det kändes som om det vore för bra för att vara sant, på så många vis. 

 Vad skulle hända när fansen fick reda på det här? Skulle de reagera bra eller dåligt på det? Skulle det bli som med min förra flickvän, samma visa med mordhot och hat?

 Namnet skulle bli lite kul nog... Jussica... Justica. Något sådant. 

 Fansen skulle inte kunna slita henne ifrån mig, det visste jag. De skulle itne göra så mot mig, det visste jag. Kanske några, men de var inte mina Beliebers. Jag ogillade de så mycket, även om de köpte min musik, förstörde de bara för mig, och satte ett dåligt rykte för resten av fansen.

 Jessica.

 Hennes förra pojkvän då? Skulle han dyka upp igen, den här gången när hon var ensam? Tanken fick mig att rysa, och jag skakade genast av mig den.

 Det kanske skulle vara något så simpelt som en bilolycka.

 Jag kände det på mig, den här lyckan  skulle inte kunna bestå. 

 " Vad tänker du på?" frågade Jess och rullade runt så att hon kunde se mig i ögonen.

 " Dig." svarade jag med ett leende. Hon fnittrade och grabbade tag i min hand.

 " Lova att inget ska sära oss åt." Det högg till i hjärtat.

 " Lovar." 

 Det skulle jag se till.

_________________________________________

TADA! Hyfsad uppdatering, haha! Om jag får underkänt är det ert fel, hehe. Nej men jag älskar er. Förlåt för att jag babblar... Kommentera? :)

//CEMT

Chaz

Jag stod framför spegeln och försökte fixa mitt hår. Det var lördag, dags för min date med Jasmine. Jess kom springade ner för trappan och och hon stannade och rufsade om mitt hår med ett skratt. 

- Så, nu rä du skitsnygg, sa hon och jag suckade. Men så såg jag is pegeln och såg att det faktiskt var rätt snyggt, det såg ut som att jag nyss hade varit ute och åkt skateboard. 

- Tack syrran, sa jag med ett leende och hon flinade tillbaka.

- Du har inte varit ute på en date på evigheter, vi måste ju se till att det går bra nu för en gångs skull, skrattade hon och jag blängde på henne. Det var över ett år sedan, men de retade mig fortfarande. Jag hade fixat en date med en skitsnygg tjej som jag hade varit kär i flera månader. Jag hade tagit med henne till en resturang och spillt mitt glas med cola på hennes klänning. Jag hade inte sett henne sen dess.

Jag drog handen genom håret en sista gång och tog mina bilnyklar och sprang ut till min bil på uppfarten. Jag tröck på knappen på nyckeln och lysena på bilen blinkade till. Jag öppnade dörren och hoppade in bakom raten.

Radion hoppade igång och "We Are Never Getting Back Together" började spela. 

Jag körde förbi flerta hus, vinkade till familjen som hade släppt ut sin son på vägen, som jag nästan hade kört på, och körde genom centrum, ända tills jag kom fram till ett stort blått hus uppe på en kulle. Wow, den här familjen måste vara rik. En stor tjusig bil stod på uppfarten, och huset var verkligen enormt. Gården också. EN stor fontän stod vid verandan med en grusväg runt sig. Stenarna var pärlvita och glänste i den heta solen. 

Jag klev ut ur bilen och gick upp för de vita trappstegen fram till den stora pärlvita dörren. Jag knackade först, me  de hördes knappt så jag ringde på ringklockan istälet. En moledi plingade inanför dörren. Dörren öppnas och en lång man i kostym stirrade ner på mig. Jag kände mig plötsligt som en uteliggare med min enkla t-shirt och trasiga jeans.

- Ähm...jag...är Jasmine här? stammar jag och mannen rynkade på näsan.

- Så du är de där Chas? frågade han missnöjt och jag harklade mig.

- Det är Chaz, med ett Z...

- Hm, sa han bara och jag såg ner på mina fötter. 

- Far, det är ingen fara, gå iväg, sa Jasmine och jag såg upp igen. Hon var verkligen snygg. Hon bar en söt vit sommarklänning som slutade lite ovanför knäna, och hennes hår var lockigt och glänste i solen. Hon påminde mig om de pärlita stenanarna runt fontänen. Mannen gick och Jasmine kom ut till mig.

- Förlåt, min familj är rätt, strikta, suckade hon och jag log. Sen blev det tyst. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jga stod bara och log som ett fån. Hon var så vacker.

- Ska vi gå? frågade hon och jag kunde prata igen.

- Ja, förlåt...jag...kom, stammade jag och vi gick bort till bilen. Hon tyckte säkert att jag var en stor tönt. Men hon satte sig i passagerarsätet och jag satte mig bakom ratten.

- Vad blir det för film? frågade hon och jag backade ut på vägen och började köra mot centrum.

- The Hangover, svarade jag och hon log och kollade ut genom fönstret. Biohuset dök upp och jag parkerade på parkeringen. Vi gick ut ur bilen och jag låste bilen innan vi gick in i den stora svarta byggnaden. Vi satte oss i en av sofforna för att vänta på att vi ska få gå in. Det här var ett bra tillfälle att prata, vi kommer inte kunna göra det när vi ser på filmen. 

- Du, din familj verkar vara väldigt rik, du är assnygg och skulle kunna få vilken kille du vill, varför sa du ja till mig? frågade jag. Jag hade tänkt på det ett tag nu.

- För att du är snygg, och du är inte alls som de tråkiga töntarna som mina föräldrar försöker para ihop mig med, sa hon med ett leende och lutade sig lite mot mig. Jag fick plötasligt lite svårt att andas. Men jag höll mig cool. Jag ville inte faila igen. 

- Försöker de para ihop dig med töntar? frågade jag och hon nickade.

- Rika skitstövlar som lockar en med dyra presenter, men pratar om inget annat än skolan och ekonomin, och mina föräldrar gillar dem, och det gillar jag inte, saa hon och virade sitt hår runt fingret. Jag såg att de började släpa in folk, så vi reste oss och gick fram till biosnubben. Vi gav honom våra biljetter och vi fick gå upp för trappan.

Än så länge gick allt bra.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Det blev rätt kort, men jag vil att det ska sluta där!!! :)

Jag hoppas att ni tyker om novellen, och förlåt för att vi inte skriver så ofta, men alla har fullt upp i skolan!!! Jag hatar verkligen prov. >:(

Men, kommentera är ni gulliga!!!! <3

kram på er!!!

//CEMT <3 <3

Alex (förlåt för uppehållet, jag lovar att det inte ska hända igen, k?<3=)

Jaha. 

Tydligen var Justin ihop med jessica nu. Chaz hade verkar vara ganska osäker på vad han skulel känna när han ringde mig för att berätta. 

När vi hade pratat klart lade jag på och damp ner på soffan jag hade stått vid. 

Jag försökte återhålla tårarna och låtsas att jag inte brydde mig, fast jag visste att det var lögner alltihop, varför skulel jag försöka ljug för mig själv när jag visste att jag egentligen brydde mig jättemycket om vad Justin gjrode?

Men jag försökte ändå svälja tårarna. 

Alex, alltid den som är utanför, för cool för pojkvän. 

Kunde de inte se? Kunde de inte se hur svag jag var? Hur mycket jag behövde hjälp av en annan person? 

Nej, jag måste vara stark! 

Jag grep tag i min skateboard och rusade ut ur lägenheten. Ville nästan åka ner för trapporna för att bryta nacken, men jag slog igen dörren och rusade ner för trapporna bara. 

När jag var ute på trottoaren slängde jag skateboarden på marken och gjorde fart med ena foten. 

Även om jag grät kunde jag känna den sköna känslan av frihet fara genom mitt bröst. 

Att skateboarda var precis som att surfa, fast på marken. 

Skateboard var det enda som kunde få mig att lugna ner mig, det och musik. 

Jag slog på Paramore och åkte runt i närheten, funderade på att kanske åka till den där butiken där jag hade sett klänningen! 

Om Justin såg att jag också kunde vara kvinnlig så kanske han skulle välja mig? 

Ja! Jag bestämde mig för att åka till butiken och var där på tip minuter. 

Jag tog upp skateboarden och gick in på affären. Letade efter klänningen men lyckades inte hitta den. Jag hade den minsta storleken som fanns där, och den var borta. De som var för stora var verkligen för stora, så jag skulle aldrig kunna ha dem på mig. 

   Jag letade efter den där gubben som hade sagt att jag var fotomodell-aktig igår men han var inte i närheten. Några tjejer gick runt och höll påmed kläder i närheten, men jag ignorerade dem. Klänningen var förstås borta, den var så vacker så ingen kunde missa den. 

   - Letar du efter något? frågade en djup mansröst och jag vände mig mot kassan. 

En ung och otroligt snygg kille tittade på mig, och blåste charmigt iväg en hårlock från pannan. Han log brett mot mig och såg ut som om han verkligen ville hjälpa mig. 

Jag kände hur jag rodnade och önskade att jag hade tagit på mig snyggare kläder. Fast sedan mindes jag Justin och blev genast arg på killen för att han hade fått mig att glömma Justin. 

   - Ja, jag var här igår. Jag provade en beige klänning men den verkar vara borta nu. 

   - Pappa sa att det var en tjej här som provade den och inte ville köpa den igår, var det du? Han sa att hon hade brunt hår, så. 

   - Ja, det är jag. Kan jag få den? 

Killen skrattade så hans smilgropar syntes. 

   - Nej, men du kan få köpa den! skämtade han. 

Jag himlade med ögonen men han såg det inte utan böjde sig ner och tog fram klänningen ut någon låda. Den var precis lika vackre som den hade varit igår. 

   - Den här? frågade han och räckte mig den. 

   - Ja! Det är den! Hur mycket? 

   - 300 kronor. Fast om du skaffar medlemsskap så får du femtio kronor rabatt, erbjöd han vänligt och log igen. 

Jag ville inte ha något töntigt medemsskap, jag hade inte tid med det här! Jag ville bara ha klänningen, så jag letade bara fram pengarna. Fast nu när jag tänkte efter, femtio kronor låg ju inte på marken. 

   - Okej, jag skaffar väl medlemsskap! suckade jag. 

   - Yay! Vad heter du? 

   - Alex Goozé. 

Killen tittade förvånat upp från datorn och log brett. 

   - Alex? Heter du också Alex? 

   - Vadå också?

   - Jag heter Alex jag med. Fast ja, Alexander. Vilket sammanträffande, va?

Jag himmlade med ögonen igen och suckade. Var det verkligen meningen att de skulle ta på kundernas tid såhär?

Fast han var ju faktiskt jättesöt och hade en väldigt skön röst. Så jag klagade inte. 

   - Alexandra Goozé antar jag?

   - Nej, bara Alex. 

   - Okej. Här får du, bara Alex. 

Han gav mig påsen med klänningen och ett plastkort med butikens namn på. Jag stoppade in det i fickan och undrade hur dum jag skulle se ut som jag skejtade med en påse. 

Jag vänder mig om för att gå då den andra Alex plötsligt börjaar prata igen. 

   - Du skejtar! 

   - Ja? sa jag och vände mig om igen. 

   - Häftigt. Jag med, ibland. Brukar vara i parken, det är ett lugnt ställe där. Rekomenderar! 

Alex blinkade med ena ögat och log igen. Försökte han flörta med mig? Tja, när jag ändå inte kunde få Justin så kunde jag ju bevisa att jag kunde få någon, eller hur? 

Jag log tillbaka mot Alex. 

   - Jobbar du här hela tiden? 

   - Nej, bara på onsdagar och fredagar. Från tolv till fem. 

   - Okej. Vi ses! ropade jag över axeln och började i snabb takt ta mgi därifrån. 

   - Gör vi?! ropade han bakom mig fast jag log bara för mig själv och började skejta därifrån. 

______________________________________________________________

Allstå, ni verkar inte alls gilla Alex. Tycker ni att hon ens behövs i den här novellen? För jag har ganska mycket saker att göra annars, så det blir ingen större förlust om jag sticker och jag får med tid för andra saker ^^

Jag menar, om Alex ändå blir hatad av alla så ska vi kanske inte ha med henne? 

Jag kan vara med på sidan ibland och hjälpa de andra tjejerna med sina kapitel och så, men annars så tror jag inte Alex verkligen behövs. 

Älskar er alla sm röstade på Alex och som läser!

Kommentera"

//CEMT<3

Jessica

Plötsligt fick jag syn på en allt för bekant person. Hans stora muskler, hans nuförtiden flottiga hår och hans nattmörka ögon gick inte att ta miste på. Killen som så ofta besökte mina mardrömmar och fick mig att vakna i panik, hyperventilerande och genomsvettig med tårar rinnande nedför mina kinder, stod nu några meter ifrån mig. Varför nu, varför här på vår underbara dejt?! Vill någon högre makt förstöra mitt liv så gärna att de skickar honom efter mig vart jag än går? Så fort jag känner mig hel och lycklig MÅSTE han såklart dyka upp igen.

- Vi sticker, okej, säger jag stelt till Justin när situationen sjunkit in, och reser mig upp.

Jag måste ut därifrån, bort. Bort från honom, bort från hans äckliga närvaro. Jag hörde honom ropa efter mig, usch jag hatade verkligen den där rösten, den där sliskiga, sötaktiga rösten som bara fick en att vilja spy. Jag ökade på takten för jag skulle inte klara av detta längre till. Som tur hörde jag att Justin gjorde det samma, tack och lov att han är så underbar som han är! Åh, vad skulle jag göra utan honom?

- Vem var det där? frågade Justin när vi kört iväg. Det är klart att han ville veta, jag kände mig lite elak som uppfört mig så oförskämt och bara marscherat iväg när vi var på dejt. Men... jag kunde inte rå för det. Jag svalde.

- Min... Min expojkvän, fick jag fram.

DÅ kunde jag inte hålla tillbaka gråten längre. Helt plötsligt kom den, jag började gråta helt hysteriskt. Justin körde åt sidan och stannade bilen.

Justin sträckte sig över till mitt säte och gav mig en kram, vilket var lite besvärligt eftersom, ja... vi satt i en bil. Han försökte lyfta mig över till hans famn, så för att hjälpa till försökte jag maka mig lite närmare. Men jag hade nästan inga krafter alls, så till sist gav gav jag upp och lutade mig mot honom i stället, ännu häftigt gråtande.

- Såja, såja, ingen fara, allting är lugnt, försökte han trösta mig samtidigt som han strök mitt hår. Vi satt så väldigt länge innan jag äntligen lyckades dra ett djupt andetag och begränsa snyftningarna.

- Förlåt, viskade jag med en bristande röst. Jag kände mig som en idiot, han visste ju inte ens vad det var fråga om, om inte Chaz eller Alex hade berättat, och här bara låg jag i hans famn och storgrät.

- Sch... hyschade han.

Efter att snyftningarna avtagit låg jag kvar i hans famn ännu en stund. Det avr så skönt lugnande att ha huvudet mot hans bröst och höra hans hjärtslag medan han lugnande strök mig över huvudet. Jag låg där och samlade mig, för jag visste att jag måste berätta för honom. Det var så orättvist mot honom att han inte visste, och han måste ju nästan dö av nyfikenhet, tycker man i alla fall.

Så när jag kände mig så redo som man nu kan käna sig i en sån här situation satte jag mig långsamt upp. Rädd för att möta hans blick styrdes mina ögon som vanligt till mina händer. Jag visste inte hur jag skulle få fram det här...

- Jessica... började Justin och satte handen under min haka för att få se mina ögon. Jag lät honom lyfta mitt huvud, och mötte en väldigt orolig Justin. Och hans oro verkade bli ännu större när han mötte min blick. Jag måste verkligen se hemsk ut...

Jag sänkte blicken igen, men den här gången för att ta tag i Justins händer. Jag behövde verkligen all styrka jag kunde få nu. Jag tog ett djupt andetag och såg sedan Justin i ögonen. Du klarar det här Jessica!

- Jag antar att varken Chaz eller Alex har berättat för dig... började jag, och det var som om något i Justins huvud klarnade när han frågande skakade långsamt på huvudet, som för att få mig att fortsätta.
- Förra våren blev jag tillsammans med en kille... Vi hade det jätte bra tillsammans och vi älskade verkligen varandra. Eller, det var vad jag trodde i alla fall... Han fick mig att känna så som jag aldrig känt förut, och han fick mig att älska mig själv nästan lika mycket som jag älskade honom. Jag hade aldrig förut släppt någon så nära mig som jag gjorde med honom, han visste precis allting om mig. Jag var världens lyckliga människa tillsammans med honom. Men en kväll på sommarlovet...
Jag var tvungen att ta en paus. Justin kramade hårdare om mina händer, som om han redan anade vad som skulle komma till näst. Jag drog några andetag innan jag fortsatte.

- Vi var på poolparty hos en av hans vänner. De var några år äldre än mig och hade alkohol... Jag passade inte riktigt in på festen, men han ville ha mig där och jag ville vara med honom, så. Han var lite påverkad, och började bete sig underligt. Han sa att han ville ha sex med mig framför alla andra, för att visa hur sexig jag är, sa han.

Usch, minnesbilder blixtrade förbi. Jag märkte att jag grät igen. Det var länge sedan jag hade talat om händelsen, och på ett sätt skönt att få ut allting till någon. Men det var så otroligt svårt. Hur skulle jag någonsin komma över det här?

Justin hade en nästan plågad blick och drog mig till hans famn igen. Han kramade mig hårt och mumlade, som om han ville intala sig själv någonting:

- Åh Jessica, min söta stackars lilla Jessica, om och om igen. Det var avslappnande, och jag tvingade mig själv att berätta slutet.
- Han lyssnade inte på mina ’nej’, och jag hade ingen chans mot hans starka kropp. Jag skrek och bet och sparkade och slog, men kunde inte ta mig loss. Han var som en helt annan person, inte alls den pojkvän jag trodde att jag kände. Avlägset kunde jag höra hur hans fulla vänner hurrade och busvisslade när han drog av mig kläderna och trängde sig in i mig. Jag skrek av smärta och allting blev svart.
Jag stängde ögonen och lät tårarna falla. Försökte hitta lugnet, försökte stänga ut alla känslor som försökte krypa sig på och anfalla mig. Men det gick inte. De smärtsamma minnena fick mig att nästan vråla rakt ut, och jag kunde inte vara stilla. Jag började skaka och frysa, vrålande där i bilen medan tårarna bokstavligt talat sprutade. Jag kunde inte hejda mina känslor, alla övningar som jag lärt mig på terapin var som bortblåsta. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till!

Jag var vagt medveten om Justin som försökte hålla mig stilla, försökte trycka mig mot sig, men det var som om hela världen var borta. Som om jag levde i en bubbla som innehöll all denna ångest, och bubblan bara vägrade att spricka. Jag var inne i bubblan, oförmögen att ta mig ut. Suddigt såg jag en mycket orolig Justin som med mobilen mot örat såg ut att vara nära gråten.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Så nu har Jessica äntligen berättat om sitt hemska förflutna för Justin, vad tycker ni? Vad tror ni ska hända nu??

Egentligen var det Mollys tur att skriva, men jag hade sån skrivlust så jag fick skriva i stället, nu när jag äntligen hade tid! :)  Samtidigt vill jag passa på att tacka för alla söta kommentarer, vi blir verkligen sjukt glada för varenda kommentar vi får! :') Så fortsätt med det! ;) Och det verkar som om många av er gillar Jessica, och det gör mig jätte glad! Jag älskar er alla! :* Det ger mig så mycket inspiration att skriva mera, men tyvärr är det sjukt mycket i skolan och det verkliga livet nu :/ Så vi alla ber om ursäkt för den dåliga uppdateringen, men lovar att skriva så mycket vi hinner!

Puss och kram, ni är bäst! <3 // CEMT