Chaz

Efter Justin hade stuckit så var det bara jag, Jess och Alex kvar. Vi satt där vid frukostbordet, och ingen sade ett ljud. Den pinsamma tystnaden låg tjock i luften. Varje gång jag öppnade munnen för att säga nått, stängde jag den lika snabbt, för hur jag än formulerade mig, så skulle den spända stämningen inte mjukas upp. Jag såg nog lite grann ut som en guldfisk, när jag öppnade och stängde munnen på det här viset.

 " Öh... ska vi gå ut?" frågade jag efter ett tag, efter att jag kommit fram till att vad som helst skulle vara bättre än den här tystnaden. 

 " Kass idé Chaz." sa hon och himlade med ögonen.

 " Varför är du en så stor bitch hela tiden?!" fräste Alex åt henne. Bitch? Alex, det är min syrra du snackar med, passa dig... 

 " Ska du säga." mumlade Jess som svar.

 " Aww, sårade jag bebisen känslor?" sa Alex med tillgjord röst och klappade henne på huvudet. Jess svarade med att slå till henne på armen. Okej, nu är det nog... 

 " Nu får ni fan ta att skärpa er!" sa jag och slog näven i bordet. En skarp smärta spred sig genom knogarna, men jag bet ihop.

 Tjejerna hoppade till och tittade skrämt för mig.

 " Justin är här nu, och han kommer vara borta innan ni vet ordet av det! Så kan ni åtminstone försöka att hålla sams? För hans skull? Ingen av oss vill att han ska ha det kasst här, okej?! Så lägg av!" röt jag åt dom. Jessica såg ut att vara på gränsen till tårar, medan Alex höll masken. 

 " Jag lägger av med grinollen här slutar." sa hon.

 " Fan ta dig Alex." Med de orden stormade jag ut ur köket, in i hallen, drog på mig skorna och gick ut. Jag smällde hårt igen dörren efter mig. Jag behövde gå ut och lugna ner mig lite. Men de måste skärpa sig, de kan inte fortsätta att hålla på såhär...

Justin (Jag och Tilda, sammarbetade på den här, haha! //Cecilia) 

Mamma. Och mormor. Och morfar. Det var bara pappa och mina syskon som saknades, men de hade jag träffat för inte alls så länge sedan. Vi satt i soffan och bara pratade. Och åt på en underbar kaka som mormor hade bakat. Jag kände mig så otroligt hemma här. Jag hade växt upp här, firat julaftnar och födelsedagar i det här rummet... Här hade jag känt allt man kunde känna... Det här var mitt hem.

 Det och scenen. Så skilda saker, men samma känsla. Känslan att vara hemma. Men man kunde inte göra båda samtidigt. Som jag önskar att jag kunde göra det... Men jag hade aldrig ångrat mitt beslut, den där dagen för så många år sedan. Musiken var det jag levde för. Utan den, vet jag inte vart jag skulle vara någonstans. 

 Efter ett tag ringde min mobil. 

 " Justin här." svarade jag, utan att kolla på ID:ett.

 " Det är Chaz." Han lät bekymrad. " Tjejerna... De bara grälar hela tiden."

 " Äsch det löser sig." 

 " Förhoppnings vis gör det det..."

__________________________________________________________________________________________________

Det är så mycket som pågår nu i verkliga livet... Vi förklarar nog senare. Men vi ursäktar för uppdateringen!

 Kommenter ni sötisar?

 //CEMT <3

Hej kära läsare! <3 Nu har vi en uppgift till er, vi skulle bli sjukt glada om ni ville svara på en fråga nu; Vem vill DU att Justin ska välja; Jessica eller Alex? :) Snälla svara, ni kan kommentera eller rösta i omröstningen till höger. Vi vill verkligen veta vad ni tycker! :)

Puss och Kram <3 // CEMT

Justin

Jag hade somnat på Jessicas säng igår tydligen.

Solen väckte mig med sitt skarpa sken, och med ett irriterat stön öppnade jag ögonen. Jag ville bara ligga kvar här, med Jessica i min famn. Med Jessica i min famn... Herregud, tänk om Chaz kom nu?!

 Snabbt ställde jag mig reste jag mig från den numera obäddade sängen. Jessica vred sig ett varv innan hon somnade igen. Justin, bli inte kär i din bästis syrra nu... Alex är bättre för dig. 

 Men Alex kunde inte mäta sig med skönheten som låg där på sängen. Jessica var så... Hon gick inte att beskriva med ord. 

 Det långa mörka håret som lockade sig så ljuvligt nedför hennes smala överkropp, de brungörna ögonen som tindrade som små stjärnor, de rosa läpparna som jag så gärna ville kyssa... Allting med henne, var så oemotståndligt. Det kändes som om hon drog till sig mig som en magnet. 

 Men jag kunde inte älska henne. Det kunde inte vara hon och jag. Vi var som Romeo och Julia. Men förhoppningsvis skulle ingen av oss dö i slutet...

 Jag var påväg ut ur hennes rum när jag ångrade mig, vände på klacken, och planterade en lätt kyss på hennes bleka panna. Ett litet leende bildades på hennes läppar, och hon mumlade något i sömnen. Vad kunde jag inte urskilja. 

 Jag rätade till mina kläder som jag hade sovit i, och drog handen ett par gånger genom håret. Sedan gick jag ner till köket, och började plocka fram lite grejer till frukost. 

 Efter att ha plockat fram skålar och flingor ångrade jag mig. Pannkakor skulle passa rätt bra kändes det som. 

Jag plockde fram alla de nödvändiga ingredienserna, vispade ihop dom lite snabbt, och startade spisen, och hällde i lite smör i en panna. Medan jag väntade på att smöret skulle smälta, tog jag fram en tallrik att lägga pannkakorna på. När jag hörde fräset från smöret hällde jag i lite smet, väntade, vände på pannkakan, väntade, sedan lade jag upp den på tallriken. Efter att ha gjort ett par kom Chaz in i köket. Han såg fortfarande otroligt trött ut.

 " Gör du pannkakor? Nice!" sa han när han fick syn på mig vid spisen. Jag nickade och log, lade upp ännu en färdig pannkaka på tallriken.

 " Förresten, varför kom du inte ned igår? Jag och Alex orkade inte titta klart på filmen efter Jessicas lilla utbrott, cå vi gick och lade oss, så jag antar att vi missade när du kom ned bara. Sov du på soffan eller?" sa han snabbt och satte sig på en av kökstolarna. Jag var tacksam över att han själv kommit på en förklaring- Då slapp jag ljuga. 

 " Jepp." svarade jag. För att instämma var inte samma sak som att ljuga, eller hur? Sedan var det tyst, och det ända som kunde höras var ljuden från mitt pannkaksstekande. Jag blev rätt nöjd med dom faktiskt. Alla hade en fin, gyllenbrun färg. Det vattnades i munnen bara av att titta på dom... Hoppades dom var lika goda som dom såg ut. Förmodligen inte, om jag kände mig själv rätt.

 " Vad gör vi idag då?" frågade Chaz efter en stund. Jag ryckte på axlarna.

 " Jag ska nog hänga med min familj idag faktiskt..." sa jag ursäktande. Chaz svarade med ett besviket "åh". 
Jag hade precis kommit hem från en rätt omfattande turnering, och jag hade blivit en aning utbränd vid slutet av den, så jag hade fått ungefär 2 månaders paus. Vilket var otroligt länge faktiskt. Jag skulle spendera de två månaderna här i Stratford, hänga med min familj och med mina vänner, samtidigt skriva några låtar till den nya plattan. 

 " Men vi ses imorgon va?" frågade Chaz efter ännu en stunds tystnad. Jag nickade.

 " Såklart vi gör." svarade jag, och lade upp den sista pannkakan på tallriken. Samtidigt som jag gjorde det kom Jessica nedfarande för trappan. Hon hade bytt om till en vit smakfull kjol, och en rosa gullig tröja. På fötterna hade hon sina vanliga fina sandaler. Jag försökte att inte stirra, utan tog snabbt bort blicken från henne. 

 " Jag kan ta undan det där, så kan du gå och väcka Alex." sa Jessica och tog tallriken med pannkakor ur händerna på mig. Jag nickade och gick snabbt ut ur köket. 

 Alex var i ett av de många gästrummen som fanns i det här huset. Väggarna var vita, och golvet var täckt av en mörk, lila, heltäckningsmatta. Såvitt jag mindes hade den inte varit där innan. 

 Hon låg på sängen, som stod framför fönstret. Hennes mörka hår låg utspritt över kudden, och hon snarkade lätt. Hon var så söt. Så mycket bättre för mig än vad Jessica är. Fast Alex var inte direkt intresserad av killar. Hon var inte lesbiskt eller något, hon var bara... För cool. Inte för att det var ocoolt att ha en pojkvän, mer att hon... Tja, hon verkade inte vara typen som dreglade efter killar.

 " Alex! Vakna!" sa jag och rufsade om henne i håret. Hon mumlade något och drog täcket över huvudet. Okej, det här gick inte riktigt enligt planen...

 " Alex, ska jag hälla kallt vatten över dig eller något?" sa jag och hon mumlade återigen något. Risken var stor att hon skulle ligga kvar här även om hon var dygnsur.

 " Jag har gjort pannkakor!"

 " Pannkakor? Varför sa du inte det med en gång?" sa hon glatt och reste sig med ett språng upp. Och hon hade bara sina underkläder på sig... Generat tittade jag ner i marken.

 Hon verkade dock inte bry sig, utan studsade obekymrat runt i rummet och drog på sig klädesplag efter klädesplag. Okej, jag tjuvkikade. Jag är inte en ängel, okej? 

När hon hade dragit t:shirten över huvudet log hon stort mot mig. 

 " Så, vart är mina pannkakor?" Det verkade inte ens som om hon lade märke till att hon precis visat sig iprincip naken inför en kille. Visst, det var samma sak som att ha en bikini... Men i alla fall. Det var skillnad. 

 Men hon såg mig som sagt som en vän. Som jag såg henne. Men hon var otroligt snygg... Och hon skulle som sagt vara mycket bättre för mig än Jessica. Alex var rolig, cool, trevlig, uppkäftig när det behövdes... Hon var den bästa vän man kunde ha. Precis det var hon. Min bästa vän. Jag skulle omöjligen kunna bli kär i henne. Jag var fast för Jessica, och jag skulle aldrig kunna ändra på det. Men det var inte säkert... Jag kunde inbilla mig det. Efter att ha gjort slut med min älskade Selena och allt tjafs med det, så hade jag förälskat mig i varenda varelser som hade bröst och två ben. Det kunde vara samma sak här. Jag inbillade mig bara. 

 Alex och jag gick tillsammans in i köket och såg att de andra redan börjat på sina pannkakor. Alex ansikte lös upp, som ett litet barn på julafton, damp, ner på en av stolarna, ryckte till sig en av de ljusblå prslinstallrikarna och högg in på maten. 

 " Var är dina föräldrar förresten?" frågade jag Chaz samtidigt som jag slog mig ned och lade upp ett lass pannkakor till mig själv. 

 " Åh, det är bara bortresta på någon sak. De kommer tillbaka om tre dagar." svarade han. Jag brydde mig inte om att fråga varför dom var bortresta, utan sträckte mig efter sirapen, hällde på lite på pannkakorna, och högg in. Jag hade överträffat mig själv... Pannkakorna var mjuka och smakade perfekt. Det plus den söta sirapen blev en perfekt kombination. Jag suckade av njutnad och stoppade in en till bit i munnen. Alex hade redan hävt i sig sina och började plocka åt sig ett par fler. Hur kunde hon hålla sig så smal om hon åt så himla mycket? Bra att jag hade gjort mycket pannkakor då. Men jag lade märke till att Jessica långsamt tuggade i sig sin första. Och hon hade inte någon sirap eller något.

 " Ska du inte ha mer?" frågade jag henne när jag var inne på min fjärde. Hon skakade på huvudet.

 " Man vill ju inte bli tjock." sa hon och kastade en snabb blick på Alex. 

 " Oh no you diden't." sa Alex och stirrade hatfullt på Jessica.

 " Vadå? Jag är ju ändå en barnunge, ta mig inte på allvar!"

 " Ey, lägg av nu va och njut av den härliga frukosten!" sa Chaz med munnen full. Alex himlade med ögonen och Jessica fnissade lite.

 Kunde de inte bara komma överrens? Äh skit samma. 

 Jag petade i mig min sista pannkaka och stönade lite. Jag var proppmätt. 

 " Hörni, jag sticker hem nu!" sa jag efter några minuter. Chaz nickade. " Hejdå hörni!" sa jag, kramade Jessica och Alex. Alex hade blivit mycket mer kramig på sista tiden i  alla fall. 

 Chaz följde mig ut i hallen. 

 " Känns det inte konstigt att Alex och Jessica är så... bitchiga mot varandra?" sa han när jag knöt mina skor. 

 " Jepp." 

 " Kan det inte bara komma överrens licksom." fortsatte han och lutade sig mot väggen. Jag nickade, orkade inte svara med ord. 

 " Nåja, ses bro." sa jag och vi gjorde vår handshake. Sedan slog jag upp dörren och gick ut i den friska luften.

 Nu skulle jag få träffa min älskade familj...

__________________________________________________________________________________________________

Lite extra lång nu, som en ursäkt! Haha :)

 Vad tycks? Kommenterar ni? :)

Älskar alla ni sötisar som läser!

//CEMT <3

Herregud, vi är så ledsna för att vi inte har uppdaterat på hela FEM DAGAR. Jag förstår om ni hatar oss!

Men det har varit mycket med skolan, och så har vi haft en födelsedag att fira också, så vi har inte haft tid! Men jag ska genast skriva ett kapitel!

//CEMT

Jessica

Usch, varför måste vi se på skräckfilm?! Helst hade jag bara sprungit därifrån direkt Chaz kom med "Nightmare on Elm Street" i handen, men jag ville inte lämna Justin. Det hade tagit så ont att se honom och ALex kramas i den där stugan på stranden. Jag tänkte inte låta det hända igen!

Så, det var väl bäst att bara knipa ihop och försöka stå ut. Jag klamrade mig fast i Justins arm och han strök mig över ryggen. Det var faktiskt skönt att ha någon sådär nära, jag insåg nu att jag hade saknat det. Jag lade huvudet i Justins knä och drog ett djupt andetag innan Chaz släckte ljuset och satte igång filmen.

Usch, jag vågade inte titta! Men när jag blundade insåg jag att det var värre att bara höra ljuden utan att veta vad som händer, så jag öppnade ögonen igen. Jag var så rädd att jag glömde bort att andas, följde bara slaviskt med allting som hände på den hemska skärmen. Jag skrek till när något plötslig dök upp bakom hörnet. Chaz och Alex skrattade kort åt mig, men Justin smekte mig över håret och viskade lugnande ord i mitt öra. Tyvärr hjälpte det inte så mycket... 

Filmen rullade på och blev bara värre och värre, och snart var jag så rädd att jag grät. Alex såg hånande på mig.

- Skärp dig Jess, det är ju bara en film!

- Låt henne va, Alex, ser du inte att hon är rädd! sa Justin nästan lite argt och försökte lugna ner mig. 

- Pfft, hon beter sig ju som en barnunge! Märker du inte att hon gör sådär bara för att få va nära dig?! skrek Alex.

Jag blängde på henne.

- Gör jag visst inte! Alla tycker faktiskt inte om skräckfilmer och förresten så var det ju du som ville att vi skulle kolla den! Du är bara avundsjuk för att det inte är dig som Justin tröstar! skrek jag tillbaka med tårfyllda ögon och sprang ut från vardagsrummet. Varför måste hon ALLTID försöra allt?!

Bakom mig kunde jag Justins irriterade röst säga: "Vad var det där bra för? Se nu vad du har ställt till med!" och sedan Alex störande röst "Och varför ska du alltid försvara HENNE?! Du sa ju själv för bara några timmar sen att hon var en barnunge!"

Mer hörde jag inte, ville inte höra. För jag insåg nu: Justin var med mig bara för att han tyckte synd om mig, ahn tyckte jag var en barnunge. Precis som förr. 

Jag sprang in i mitt rum och slängde ner mig på sängen, och nu storgrät jag. Allt hade kännts så bra, så rätt. Jag hade litat på Justin, släppt en kille nära mig för första gången sedan det där hände. Men såklart, han tyckte bara jag var en barnunge. Hur kunde jag vara så idiotisk och tro något annat?!

Jag hörde inte när han kom in, men kände att någon försiktigt lade sig ner bredvid mig. 

- Varför gråter du? frågade Justins mjuka röst och han smekte mig över håret.

- Lämna mig i fred! fick jag fram mellan snyftningarna.

- Jag vill inte att du ska ligga här ensam och gråta, sa han mjukt och försökte torka bort mina tårar, men jag vände mig bort.

- Låtsas inte att du bryr dig, det gör bara allting så mycket värre! snyftade jag, irriterad på mig själv för att jag nästan inte klarade av att stå emot hans röst som gjorde mig varm i hela kroppen.

- Men gumman, varför skulle jag låtsas? 

- Jag är ju bara en liten barnunge... sa jag och började storgråta igen. Snälla lämna mig ifred!

Jag kunde höra hur han suckade.

- Jessica, lyssna inte på Alex, hon vill bara bråka... Se på mig, sa han och jag såg in i hand underbara ögon.

- Alex betedde sig som en idiot just, och fastän hon är en av mina bästa vänner vill jag också vara med dig. Och så länge hon är som ett svin mot dig tänker jag inte bry mig om ifall jag sårar henne eller inte. Ibland måste man helt enkelt följa sitt hjärta...

Justin log varmt mot mig, och vid just det ögonblicket tror jag att jag inte hade något hjärta. Det hade smultit, och jag fick inte fram ett ord. Istället gömde jag mitt ansikte i Justins famn och han kramade om mig.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Kommentera gärna! :*

Kram!! <3 // CEMT

Jag insåg att jag inte kunde vara arg på Justin. Den där kramen i strandstugan hade varit helt underbar, och Jess var faktiskt en barnunge. 

   Vi klev ut ur bilen, det var jättevarmt, den brinnande luften fick mig att nästan kvävas, så jag blev förstås lättad då vi gick in i huset och insåg att det var svalt där. De andra verkade märka samma sak och Justin log mog mig när han såg hur lättad jag var. 

   - Så jäkla varmt! log han mjukt.

Jag kände hjärtat hoppa till lite och log tillbaka, men slutade direkt då Jess blängde på mig bakom Justin när hon såg att vi log mot varann. Vad taskigt, fick man inte le mot varann längre?

   - Ska vi kolla på film? frågade Chaz.

   - Jag måste byta om först, sa Jess på ett gnälligt sätt.

   - Jag också! sa jag. Vi kan kanske gå på bio sedan, eller så kan vi gå och skejta! Det var väl jättelängesedan du skejtade Justin? frågade jag och tittade på honom med lite generad blick.

Hon log hastigt mot mig men kollade på Jess bak när hon gick upp för trappan, vilket fick mig att igen vilja springa iväg från dem alla och slippa dem och bara skejta. Då skulle jag känna mig fri. Fast jag mindes att det var varmt ute och Justins leende fick mig att glömma bort ilskan genast.

   - Det är inte riktigt min grej Alex, sa han med ett smile och jag kände hur jag blev arg igen.

Han verkade se min ilska och började försöka förklara sig. Jag var egentligen inte arg på honom, man kunde inte vara arg på honom.

   - Fast jag skulle gärna se dig skejta! sa han plötsligt med en mystisk intonation och blinkade flörtigt med ena ögat.

Wow. Jag kände hur hjärtat började slå snabbare och började hyperventilera, jag blev tvungen att sänka blicken för jag kände att jag blev röd i ansiktet, men så kom Jess ner igen i sin vanliga slampiga utstysrel och Justin började glo på henne igen.

Var jag verkligen inte intressantare än henne? Jga menar, killar brukade förstod glo på henne, men ändå. Vad såg de hos henne som jag inte hade?

Jag kände sorgen komma krypande men Chaz lyckades uppmuntra mig lite, medan Justin började prata med Jess drog han in mig i sitt rum och visade mig hela sin samling med skräckfilmer.

Vi båda visste hur töntig Jess var när det gällde skräckfilmer, så jag kunde inte låta bli att le inombords.

Det blev snart kväll och efter att ha sett på en massa tråkiga romantiska komedier och draman så kom Chaz in med filmen vi i hemlighet hade valt ut. "Nightmare on Elm Street". Jag kunde se hur Jess genast körp ihop i soffan till och med när Chaz bara höll filmen i handen och blev äcklad när jag såg hur hon klamrade sig fast i Justins arm, som om hon inte kunde tåla lite blod.

   - Freddy Kruger finns inte Jess, sa jag, oroa dig inte okej?

Hon nickade utan att ens se på mig och släppte fortfarande inte Justins arm.

   - Jag är här, Jess, inget kommer att hända! försäkrade han med sin mjuka röst.

Jag ville också krypa upp och luta mig mot honom sådär som Jess gjorde, men jag var inte feg och jag visste att det skulle vara bättre om jag lekte svårfångad först, så jag satte mig i andra änden av soffan och Chaz startade min favoritfilm och släckte ljuset...   

_________________

Hoppas ni gillar det !:D Förlåt för att ni fick vänta, visste inte riktigt vad jag skulle skriva ..

men nu är den här! Måste säga att Alex är en ganska svår karaktär att skriva om, hennes känslor byts hela tiden.. Men jag hopaps hon är okej :D<3

Kommentera gärna !

//CEMT 

Alex var borta! Var i helvette är hon???

 Justin sptang iväg mot strandstugorna och jag stannade kvar med Jessica och såg över stranden...kunde inte se henne någonstans. 

 - Vart kan hon ha tagit vägen? frågade Jessica och ställde sig upp.

  - Jag vet inte...vet du varför hon stack? frågade jag och hon ryckte på axlarna.

- I don't have a clue, sa hon och såg lite oroligt på allt folk omkring oss. Solen lyste fortfarande stekhett på oss...Alex kanske hade gått hem på grund av värmen. Att sitta på stranden var inte riktigt hennes grej...hon var säkert hemma och åkte skateboard eller spelade Call of duty vid det här laget. Hon kanske sade till oss men vi inte hörde? 

 Justin kom inte tillbaka från stugan...vad höll honom kvar???

Jessica tänkte visst samma tanke för hon började springa mot stugan. Jag hängde efter och han precis ikapp henne innan hon öppnade dörren och klev in.

 Stugan verkade ganska gammal...men jag hann inte tänka så mycket på själva stugan...allt jag såg var hur Justin och Alex stod med armarna om varandra i mitten av rummet. Vad...i...helvette???

 - Vart har du varit? Vi blev jätteoroliga! utbrast jag och de ryckte till och släppte varandra.

  - Förlåt...men jag...jag kunde inte stå ut med värmen så jag gick hit, sa hon lite irriterat och jag suckade.

- Du kunde ha sagt till!

  - Jag gjorde det men ni hörde visst inte!!!

  - Okej sluta bråka nu! Alex är oskadd! Vi kan väl gå hem eller nåt? Jag orkar inte vara här mer! sa Jessica irriterat och blängde på Alex?

 - Ja...jag orkar inte heller vara här mer..., muttrade jag och gick ut från huset. De andra följde efter.

 Vi tog våra saker och hoppade in i bilen. Justin satte sig i passagerarsätet och tjejerna satte sig i baksätet.

Jag startade bilen och radion startade. Justin flinade lite när en av hans låtar hördes i högtalarna.

 Jag såg i backspegeln att Jessica mimade med texten och hörde hur Justin började sjunga med. Jessica slutade mima och började sjunga hon med. Hon hade alltid haft en bra sångröst, så det lät inte illa. Deras röster passade med varandra. 

 Jag himlade med ögonen åt dem och backade ut på vägen. Alex började också sjunga, också hon hade en bra sångröst. Det var lite skumt...alla mina vänner kunde sjunga...

 Justin knuffade till mig och ville att jag skulle hänga med. Deras sång var inte längre låg...de sjöng högt.

- Jag måste koncentrera mig på vägen, sa jag och skrattade åt dem när de började dansa.

  Vi var inte sura längre...fast jag kunde inte riktigt släppa att Justin kallade min syrra för söt som en karramell och sedan hitta honom och Alex med armarna om varandra...

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

 Det blev ganska kort va??? Men jag tycker att det räcker!!! :)

  Jag hoppas att ni gillar vår novell om kära Justin!!! 

Kommentera är ni gulliga!!!

 Kram på er!!!

   //CEMT

" ALEX!" ropade Chaz såfort han märkte att vår vän var borta. Jag kollade uppochned längs med stranden, men kunde inte se hennes vackra gestalt någonstans. Paniken började långsamt komma krypande. Tänk om något hänt henne? 

 Jag reste mig upp och ignorerade den trötta blicken som Jessica gav mig. Jag vågade inte ropa som Chaz gjore- Tänk om några fans märkte mig? Det var rätt otroligt att ingen lagt märke till mig än... I och för sig, stranden var rätt tom, bara några killar och någon enstaka tjej. Förmodligen inga fans av mig. Men, jag ville ändå inte riskera att skrika. En massa människor var inte nödvändigt nu. 

 Efter ett tag beslutade jag mig för att springa till vänster. Det fanns några strandstugor där uppe. Jag minns en gång när vi var små... Vi hade lekt kurragömma här, och jag och Alex hade gömt oss i en av stugorna. Hon hade börjat fnissa när hon hörde hur Chaz ropade på oss, och gömt ansiktet i min tröja för att kväva skratten. Känslan att ha henne så nära, var fortfarande stark. 

 Jag ökade takten på stegen när stugorna kom närmare. Snabbt lokaliserade jag den som vi hade gömt oss i. Den var grå som granit, och såg mycket mindre fin ut än de andra stugorna. 

 Jag sprang snabbt upp till den vita dörren och slet upp den. Lukten av damm slog genast emot mig, och jag höll emot impulsen att nysa. 

 Jag tittade snabbt igenom stugan. Den var helt tom. Fan också.

 " Letar du efter mig?" hördes en ljuv röst bakom mig. Jag hoppade till och slog huvudet i dörrkarmen. Jag gnydde till och lade handen på bulan som redan bildats, innan jag vände mig om. 

 Där var Alex.

 " ALEX!" skrek jag glatt och drog in henne i min famn. Det kändes som om jag inte hade träffat henne på hundra år, även om hon bara varit borta i max fyrtio minuter. 

 Istället för att krama mig tillbaka muttlade hon något och slet sig ur min famn. Leendet jag haft på läpparna sloknade genast.

 " Vad är de?" frågade jag. Hon suckade och satte sig på marken. Jag satte mig bredvid henne.

 " Skit i mig bara. Ska inte du gå och hänga med Jessica?" sa hon surt. Jag skrattade lite kort. 

 " Jessica? Barnungen?" sa jag och log snett mot henne. Alex tittade genast upp, och såg en aning gladare ut.

 " Tja, det kan du förklara för mig!" sa hon. Jag kunde se att hon kämpade för att hålla sitt vackra leende borta. 

 " Ja, varför? Måste blivit lite galen av hettan bara! Jag vill ju hänga med min ALDRA BÄSTA KOMPIS!" sa jag, och skrek det sista. Samtidigt som jag sa det reste jag mig upp, och kastade snabbt henne över min axel. Hon skrek och började banka på min rygg och be henne att släppa ner henne. 

 " Släpp ne mig!" sa hon. Jag skrattade åt henne. Hon lät som ett litet dagisbarn. 

 " NEPP!" sa jag, och tog bara ett hårdare tag om henne.

 " JUSSTIIIIN!" sa hon klagande.

 " Om du säger att jag är den bästa sångaren denna värld har skådat!" sa jag. Jag hörde hur hon suckade, och jag fnissade lite.

 " Justin, du är den bästa sångare denna värld har skådat." sa hon och jag kunde nästan höra henne himla med ögonen. Med ens så satte jag ned henne. Hon flinade dock. Jag flinade tillbaka.

 " Men erkänn att du har saknat mig?" sa jag. Hennes förtjusande leende växte lite.

 " Såklart jag har." sa hon. Jag drog in henne i min famn igen. Den här gången kramade hon tillbaka. Jag kunde känna hennes behagliga former mot mig. 

 Hon var bara så... Oemotståndlig. Det var något med henne, som gjorde så att jag aldrig någonsin ville lämna henne igen... 

___________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________

Sådär! Vad tycks? Jag blev rätt nöjd faktiskt, om man får säga så, haha!

Kommenterar ni? : )

//CEMT